samizdat

Vi som tidigare hatat mässingsinstrument tvingas erkänna oss slagna inför det faktum att valthorn är något av det mjukaste man kan föreställa sig.

Dessutom har vi fått introduktionen till vad som skulle kunna vara ett mycket givande samarbete mellan neurolingvistik, neurologi, mode, musik och olfaktoriska enheter. Detta kommer uttryckas i en ny vetenskaplig journal som än så länge saknar namn, men som kommer att frambringa allt vi behöver ur semiotik och annat som har saft ännu att trycka ur.

Eller vad sägs om en artikel om ERP-värdena hos en person som dricker Krug, läser Proust, lyssnar på Sibelius Andante festivo och omgivs av varma stenar, uppvärmda trähus och spilld välling?

Om det aldrig förgängliga

Ibland kan man, ofta påverkad av utomstående tillbuds stående medel, hänge sig åt saker man fem minuter tidigare hade förkastat under en given dag. När man gör det frigörs ens innersta väsen på så sätt att man måste stänga sig i en tid för att rekuperera sig och återta det man gav till omvärlden. För att göra detta lyssnar man helst, idag, på Mozarts allegro ur den femte symfonin, K. 22, i B. Detta renar en och återställer hjärnan att lyssna efter saker som är mer framåtställda i ens psyke. En ren ackordföljd må vara det man lyssnar efter i en given melodi, men har man upptäckt andra saker (som till exempel en remastrad version av något man gråtit floder om det inte funnes, kanske You Just Haven't Earned It Yet Baby, vars sista toner, improviserade på ett så enkelt sätt, fast med en sådan oefterhärmlig inställning, framkallar vulkaner av lycka i ens inre; att man kan komma på att spela så!) måste man återgå till ens naturliga essens, som vet vad den vill och letar målsökande efter något som kan tillfredsställa ens inre gyroskop. Då är ovannämnda allegro perfekt. Den rensar det som skulle, hos Proust, ha återstått efter något man lyssnat på av Vinteuil. Hos honom paralyseras alla som hör den lilla frasen, och vi tror att man måste rensa sig med något slags saltlösning som står att finna i vissa rena uttryck av det vi kallar musik. Sedan återtar man det kanske med en modern tappning av det vi kallar musik genom Peter Jöbacks Varmt igen. Men, säg, fungerar dessa inte på samma sätt? Vad har ändrats? De diskreta momenten i musiken som utgör dess inre är desamma. De framkallar samma sak, fast dessa saker tycks ha olika funktion. Det binära trädet som här framträder kan inte annat än gå vidare till en personlig, objektivt otolkbar silkestråd som gnids sönder vid första försöket att följa den. Hur kan vi förutsäga en viss persons, och dess musikfakultets, tolkning av något de mycket väl kan se som indiskret? Hur kan de rensa sin fakultet med hjälp av något de anser vara obetydligt i förhållande till det de vill rensa bort? Då förstörs ekvationen av ett obestämt värde x som kommer vara så omöjligt att fastställa att vi till slut tvingas inse att det vi har, har vi inom oss själva. Denna sollipsistiska tolkningen går dock inte att fasthålla, eftersom vi måste ha objektiva sanningar. Om man som person inte tror på objektiva sanningar faller världen samman. Det har inte med saken att göra att vissa har gudskomplex; detta är en grov aberration från vad som utstrålar från den objektiva sfären. Vi måste hålla fast vid att det objektiva är sant, annars kommer vi aldrig kunna lyssna på musik och återhämta oss. Återhämtningen är lika viktigt som freden efter kriget. Dessa båda företeelser har funktioner i samhället, precis som denna återhämtning. Därför är den svår att förringa, och därför hyllar vi den med att lyssna på saker vi inte trodde att vi skulle lyssna på från början av en given tidsperiod. Vi tröttnar och vi återkommer. Klistret som håller ihop dessa perioder är något av det viktigaste vi har. Om vi inte hade haft det hade vi inte haft något känsloliv inom musiken. Detta liv kräver återhämtning. Klistret är sannolikt något vi bär med oss hela livet, liksom klistret som håller samman andra sociala (och icke-sociala) företeelser. Låt oss hylla detta lim, och hoppas att det aldrig går ur världen, förringat och sönderslaget. Förresten, vi sade "idag". "Imorgon" är detta lim mycket troligt något nytt, fast det hänförs till samma principer. Detta är vad det hela handlar om, och detta är vad som oavbrutet går igen.


Limmet är det samma, kontaktytorna ändras från dag till dag.

Alla borde lyssna på Housetribunalen på Spotify.

http://open.spotify.com/album/496klhooG3Lf2fDFraiEn2


Skånes hetaste band - Housetribunalen

Vi vill rekommendera kollektivets alternativa tillhåll.

http://samizdatel.tumblr.com

Vi ville bara säga att slutet på America av Simon & Garfúnkel (i R&M's anda) borde gjorts som en låt i sig själv. Själva faktumet att de låter världens finaste orgelsession gå till en fadeout reflekterar den största respekten vi känner för sådana tilltag.


New Jersey Turnpike

Efter en ack så nordlig rogan josh lyssnar vi på M.I.A.s otäckt bra album Kala.


Riv murarna mot அனுராதபுரம்! (eller Anuradhapura för den som vill det)

Nu får man se upp. Skånska Housetribunalen har släppt sin nya singel, utan video och tillhörande attiraljer, men det är ändå ack så spännande. Ni finner den längst upp på

http://www.myspace.com/housetribunalen


Retroborr

Apropå herr Knopfler,


Spola till 06.30 och spela med.

På tal om jj och deras genialitet måste vi påminna om inledningen på liveversionen av Tunnel of Love på Dire Straits album Alchemy. Kanske var det Johnny Marr och Mali som hade tagit sig hela vägen till Newcastle.

Det bästa? Det går knappt att avgöra om det är oljetrummor eller en svårt glänsande Stratocaster som spelas. Notera att ni inte behöver lyssna mer än till sekund 35. Saxofoner förstör då vad som kunde skapat världsfred om det spelats i exakt två minuter och släppts som egen låt av t.ex. The Sappers.

Vi har gått runt hela dagen som i ett töcken svårt chockade av jj och deras From Africa to Málaga. Det är exakt vad band som The Sappers vill åstadkomma: eterisk, perfekt highlife. Att sången påminner om vissa band tillhörande Sarah är ytterligare en förskönande omständighet. Produktionen är också totalt fläckfri och betagande, och när man väl hört låten önskar man att den vore 12 minuter längre, behandlande något slags västafrikanskt problem. Dock är den perfekt som den är. Vi utmanar alla och påstår att om man inte vill spela lufttrumma av inspiration har man troligen smuts i hörselgången.

Den bästa potentiella covern just nu skulle helt klart vara Antony and the Johnsons som skulle göra The 2 of Us med Suede. Förresten sörjer vi Tourens snara bortgång och med stöd av en flaska 2005 Saint Emilion ska vi ta oss igenom Ventoux med Virenques fjäderlätta stil.

Förebyggande sorg är det nya svarta.

Vi tog ett avbrott från vår övriga läsning och läste om (partikel) Stephen Cranes briljanta The Red Badge of Courage. Njutningen av att läsa en av den amerikanska litteraturens milstenar fulländades av novellen The Veteran som på ett otroligt vackert sätt avrundar berättelsen. Den finns enkelt tillgänglig på internet. Vi vill nu vandra över plank roads och springa genom pine scrubs.

Ett beat värdigt de allra tyngsta 808:orna. En liten nostalgitripp såhär i moln av Cacharels Promesse.

Lagunak, Dizzee Rascal!



Fix up, look sharp!

Konsten för ett oavbrutet liv i människans inre i närvaro av sprutande solsken. Det är absolut nödvändigt att ständigt skapa för att låta idéer bli gamla och dö ute i luften. Stannar de kvar inom oss riskerar de att ruttna, skada livsviktiga organ och hindra framväxten av vidare skapande. Våra ögonmuskler måste genomarbeta det vi tänker, och de fungerar inte bakåt. Detta har en av sina största anledningar i språket som ju är alltför vidsträckt när det ligger inom oss, men fungerar som en finit process när det behandlas av våra yttre ramar. På samma sätt måste konsten inse sina begränsningar och avgränsas mekaniskt av sin skapare. Vi vill hylla Humboldt, som ju säkert visste allt detta, men som säkerligen skulle småle om han såge oss begränsa oss till sådant här dravel som mycket väl hade kunnat stanna inom vår språkfakultet, oberörd av behavioristiska tentakler.


Blommor skuggas mot luften

Det händer sig ibland att vi blandar oss i de gamla romarnas och hellenernas affärer. Strävan att vara både rättvis och likgiltig framträder därav lika tydligt som förmanande. Det är dock svårt att veta vad Epiktetos tänkte sekunden han fick en kil inkörd i benet, eftersom han måste ha försummat lyttheten och ersatt den med känslan av likgiltighet, såsom han också gärna påbjuder i sina skrifter. Vi skulle vilja belysa följande passage:

Ursäkta dig aldrig gentemot beskyllningar, utan om någon berättar att en annan har talat illa om dig, så svara: "Han tycks ha varit okunnig om mina övriga fel, eftersom han nämnde blott de där."

Mycket ursäktas härav med hänvisning till en hälsosam inställning till vår dödlighet, som vi ska mottaga med den största likgiltighet och kanske till och med ickevördnad. Vi ska inte anse oss för stora, utan lämna det till andra, vi ska inte anse oss för nedriga, utan lämna det till andra. Det yttre är oss främmande och så ska det förbli, men man ska inte för den skull hänge sig åt sollipsistiska tankar och idéer; det leder blott till själsligt förfall.