Blånat
Vi har flyttat vår huvudsakliga verksamhet till ett nytt hus:
http://samizdacha.wordpress.com/
Där har vi bytt modalitet och språk och hoppas på ljusare saker.
http://samizdacha.wordpress.com/
Där har vi bytt modalitet och språk och hoppas på ljusare saker.
Ugglor
Kanske är det värmen, kanske är det den nyfunna kärleken till Twin Peaks, men hursomhelst vågar vi inte lyssna på The Sappers nya alster Glossop Road på natten i hörlurar utan att känna klackar efter oss i sann Pulp-anda.
http://www.myspace.com/thesappers
De hemel
http://www.myspace.com/thesappers
De hemel
Kalesch
The Sappers har kommit ut med sin efterlängtade parodi på musik från Mali. Sotrouma, ett elakt highlifelokomotiv!
http://www.myspace.com/thesappers
http://www.myspace.com/thesappers
Bjäller
När vi får tid vill vi snart försöka ekfrasens möjligheter vad gäller den intersemiotiska transkodirovkan. Räcker det att nämna verkets existens, såsom Proust gör med Vinteuil och hans lilla fras? Måste verket existera i verkligheten? Räcker det att låta verkets (det verkliga eller fiktiva) ego tolkas hos den bachtinska och ricoeurska "andra", det vill säga hos den återuttryckande "översättaren" (som i sådana fall översätter sina mentala processer eller något reellt i hennes doxa)?
Dessa frågor brottas vi gärna med i sommar.
Dessa frågor brottas vi gärna med i sommar.
Gösta
Vi vill med ett litet inlägg hedra den ikväll bortgångne fonetikprofessorn (tillika prosodilegendaren)
Vi hade tyvärr mest andrahandserfarenhet av honom, men han verkade som en varm och bra person som kommer att vara saknad av alla i Lund och av hans vänner runtom i världen. Vårt intresse för prosodi och fonetik hade inte existerat utan hans skrifter och brinnande intresse. Det är med sorg vi konstaterar att vi borde gått hans kurser i vår, men med glädje och stolthet vi förvaltar arvet han lämnat efter sig.
Gösta Bruce (1947-2010)
Vi hade tyvärr mest andrahandserfarenhet av honom, men han verkade som en varm och bra person som kommer att vara saknad av alla i Lund och av hans vänner runtom i världen. Vårt intresse för prosodi och fonetik hade inte existerat utan hans skrifter och brinnande intresse. Det är med sorg vi konstaterar att vi borde gått hans kurser i vår, men med glädje och stolthet vi förvaltar arvet han lämnat efter sig.
Vila i frid, Gösta!
Åar
Så återgår vi som utlovat till diskussionen om det imploderade tecknet. Som i föregående utläggning vill vi påminna om vad man missar om man inte läser så mycket man kan; vi hade haft idéer om tecknet som inte går att nå i dess fullhet och inser att redan Charles Peirce (och alldeles säkerligen tidigare tänkare) implicit föreslagit något liknande detta, det vill säga om man läser mellan raderna. Till att börja med har vi det mycket talande citatet ur en av hans skrifter:
Detta illustrerar i mycket vid mån vad vi vill komma med denna diskussion, alltså att ett teckens "kärna" om man så vill aldrig kan nås eftersom det översätter sig själv såpass fort att vi inte hinner med (i stort sett går det lika fort som nervimpulser gör i hjärnan). Ur ett makroperspektiv är Proust ett bra exempel på detta; ett ord eller dess objekt framkallar antagligen någon slags "kärna" när vi direkt uppfattar det, men på grund av vad vi vet om världen blir den direkta definitionen suddig och blandas med definitionen av saker vi kanske endast efemärt kopplat ihop med objektet i fråga (alltså kanske man kan säga att vår hjärna på några millisekunder "skapar" lökens skal om man ska nämna Peirces berömda analogi).
Här kan vi med hjälp av Peirce återigen belysa vart vi vill komma: objektet kan inte hålla fast vid endast sin egen mening, oavsett dess teckens interpretant.
Om man tar hjälp av Colapietros obegränsade "framtid" blir det desto klarare. Detta påminner om vad som senare skulle utmynna i diskussionen om synkroni och diakroni. Alltså kan man kanske påstå att Peirces "pragmatiska maxim" tar hänsyn till tecknets synkrona vara. Detta kan dock endast vara en kompromiss för att kunna förklara fenomen såsom verklig översättning och för oss knappast närmare en full genomgång av tecknets funktion och existens (om än dock dess förenkling). Samtidigt leder detta vidare till en ytterligare motsättning, nämligen den mellan den "mentala" traditionen som gått från Descartes till Chomsky och den "behavioristiska". Det "mentala" tecknet är det som i vår diskussion ses som "imploderat" och det "behavioristiska", som leder ur Peirces pragmatism, är det vi faktiskt ser och kan arbeta med i till exempel "translation proper" som Jakobson uttryckte det. Detta pragmatiska tecken kan endast ses i samband med dess omgivande kultur, interpretantkedja och användande. Endast det mentala tecknet – det obegränsade i tid och rum, det imploderade – borde alltså kunna ge oss den djupaste vetskapen om tecknets innersta vara.
"Our words and other signs always
mean something more and even other than what we intend or comprehend,
to such an extent that we never know what we mean." (CP 5.506)
mean something more and even other than what we intend or comprehend,
to such an extent that we never know what we mean." (CP 5.506)
Detta illustrerar i mycket vid mån vad vi vill komma med denna diskussion, alltså att ett teckens "kärna" om man så vill aldrig kan nås eftersom det översätter sig själv såpass fort att vi inte hinner med (i stort sett går det lika fort som nervimpulser gör i hjärnan). Ur ett makroperspektiv är Proust ett bra exempel på detta; ett ord eller dess objekt framkallar antagligen någon slags "kärna" när vi direkt uppfattar det, men på grund av vad vi vet om världen blir den direkta definitionen suddig och blandas med definitionen av saker vi kanske endast efemärt kopplat ihop med objektet i fråga (alltså kanske man kan säga att vår hjärna på några millisekunder "skapar" lökens skal om man ska nämna Peirces berömda analogi).
"It would, certainly, in one sense be extravagant to say that we can
never tell what we are talking about; yet, in another sense, it is quite true."
(CP 3.419)
never tell what we are talking about; yet, in another sense, it is quite true."
(CP 3.419)
Här kan vi med hjälp av Peirce återigen belysa vart vi vill komma: objektet kan inte hålla fast vid endast sin egen mening, oavsett dess teckens interpretant.
"The rational meaning of a proposition lies in the future in the sense
that this meaning is what would be revealed to an indefinite community in
the indefinite future. To limit either the scope of this community or the expanse
of this time would be to imprison rational meaning in such a constricted
confinement that such meaning would wither and die." (Colapietro)
that this meaning is what would be revealed to an indefinite community in
the indefinite future. To limit either the scope of this community or the expanse
of this time would be to imprison rational meaning in such a constricted
confinement that such meaning would wither and die." (Colapietro)
"The essence of Reason is such that its being never can have been completely perfected. It always must
be in a state of incipiency, of growth" (CP 1.615)
be in a state of incipiency, of growth" (CP 1.615)
Om man tar hjälp av Colapietros obegränsade "framtid" blir det desto klarare. Detta påminner om vad som senare skulle utmynna i diskussionen om synkroni och diakroni. Alltså kan man kanske påstå att Peirces "pragmatiska maxim" tar hänsyn till tecknets synkrona vara. Detta kan dock endast vara en kompromiss för att kunna förklara fenomen såsom verklig översättning och för oss knappast närmare en full genomgång av tecknets funktion och existens (om än dock dess förenkling). Samtidigt leder detta vidare till en ytterligare motsättning, nämligen den mellan den "mentala" traditionen som gått från Descartes till Chomsky och den "behavioristiska". Det "mentala" tecknet är det som i vår diskussion ses som "imploderat" och det "behavioristiska", som leder ur Peirces pragmatism, är det vi faktiskt ser och kan arbeta med i till exempel "translation proper" som Jakobson uttryckte det. Detta pragmatiska tecken kan endast ses i samband med dess omgivande kultur, interpretantkedja och användande. Endast det mentala tecknet – det obegränsade i tid och rum, det imploderade – borde alltså kunna ge oss den djupaste vetskapen om tecknets innersta vara.
Kärna?
Folie
Med risk för att fastna i samma mylla vi tog föregående diskussion från - om tecknets implosion - vill vi ta upp ytterligare en fråga som vi tänkt på länge, men som - på grund av vår oundvikliga ungdom - vi inte har kunnat få "bekräftelse" för förrän på senare tid. Det som föranledde detta var en lärare som med en verbal parentes, utan att blinka, antog att Författaren ("The Author") på sistone återupplivats från sin grav. Trots att det verkar vara ett väletablerat faktum att historien alltid motsäger sig själv och därmed aldrig kan få ett slut vill vi ändå säga att vi knappast kan ha nått dit än. Missupfattningar som råder hos den enade, moderna kritikerkåren skulle kunna vara ett bevis på detta.
För att få inspiration till en motdiskussion verkar den enda givna texten vara Barthes Death of the Author som, borde man tycka, begraver Författaren en gång för alla. Detta vill vi ta för givet. Barthes har också rätt i att Läsaren borde ta Författarens plats på piedestalen, men vi kan dock inte hålla med om hela hans analys. Det Barthes vill åstadkomma med depsykologiserandet av Läsaren är oklart och känns inte empiriskt accepterbart (hur banalt det än låter i sammanhanget). Dock vill vi inte säga att vi inte förstår hans resonemang; i våra ögon är det också en lingvistisk sanning att läsaren i sig saknar historia och så vidare.
Detta för dock med sig problem när vi talar om översättning, något som Barthes endast nämner i förbigående i sin uppsats (man uttrycker sig i princip genom att översätta till verbala tecken det som ens hjärna framkallar i sitt inre). För översättaren är den främmande texten ett faktum (men fortfarande inte Författarens återupplivande) som hon bearbetar med hjälp av sitt jag. Detta jag kan inte förbli opåverkat av Texten det ska analysera i sitt inre, utan - i Ricoeurs och Bachtins anda - måste ut i Texten för att senare återvända och producera det Jiří Levýs svenska översättare skulle kalla återuttryck (här kan vi som exempel ta Gunnel Vallquists Proustöversättningar om en författare och en författare som inte kan författa). Här kommer vi dock till slutet av diskussionen (som verkar cirkulär, fast med ett hack i kanten), och översättaren som Författare dör också samma död som vår första Författare, eftersom vi råkar ut för samma analytiska hermeneutiska problem som inför den sistnämnda, nämligen att den talande rösten går under i och med skrivandet av en text och att vi omöjligt kan veta vem som talar.
Dagens låt: Aztec Camera - Walk Out To Winter
För att få inspiration till en motdiskussion verkar den enda givna texten vara Barthes Death of the Author som, borde man tycka, begraver Författaren en gång för alla. Detta vill vi ta för givet. Barthes har också rätt i att Läsaren borde ta Författarens plats på piedestalen, men vi kan dock inte hålla med om hela hans analys. Det Barthes vill åstadkomma med depsykologiserandet av Läsaren är oklart och känns inte empiriskt accepterbart (hur banalt det än låter i sammanhanget). Dock vill vi inte säga att vi inte förstår hans resonemang; i våra ögon är det också en lingvistisk sanning att läsaren i sig saknar historia och så vidare.
Detta för dock med sig problem när vi talar om översättning, något som Barthes endast nämner i förbigående i sin uppsats (man uttrycker sig i princip genom att översätta till verbala tecken det som ens hjärna framkallar i sitt inre). För översättaren är den främmande texten ett faktum (men fortfarande inte Författarens återupplivande) som hon bearbetar med hjälp av sitt jag. Detta jag kan inte förbli opåverkat av Texten det ska analysera i sitt inre, utan - i Ricoeurs och Bachtins anda - måste ut i Texten för att senare återvända och producera det Jiří Levýs svenska översättare skulle kalla återuttryck (här kan vi som exempel ta Gunnel Vallquists Proustöversättningar om en författare och en författare som inte kan författa). Här kommer vi dock till slutet av diskussionen (som verkar cirkulär, fast med ett hack i kanten), och översättaren som Författare dör också samma död som vår första Författare, eftersom vi råkar ut för samma analytiska hermeneutiska problem som inför den sistnämnda, nämligen att den talande rösten går under i och med skrivandet av en text och att vi omöjligt kan veta vem som talar.
Dagens låt: Aztec Camera - Walk Out To Winter
Nätter
En ännu ofullbordad tanke börjar växa fram under vårt kollektiv - tecknets upplösning, eller snarare: dekonstruktionen av betydelse. Eftersom moderna semiotiska metoder måste ta hänsyn till en ökande skara faktorer (ofta då under rubriken ground) vid betraktelsen av tecknets interpretant vore det logiskt att upplösa tecknets hegemoni och istället placera tecken som löst utspridda konstituenter (representamen) i fält av mening. Efter allt vad neurovetenskapen åstadkommit verkar det otroligt att inte ett tecken framkallar 10 andra vid varje användning. Istället borde vi då tala om fältet ett tecken framkallar; ordet människa framkallar såpass mycket på såpass kort tid att ett tecken knappast räcker till. Både olika representamen och dynamiska objekt torde flyta runt i det som kommit att kallas vår världsbild. Detta skulle också underlätta tolkningen av t.ex. Bakhtin och Ricoeur som båda såg vårt jag, det som möjliggör existensen av interpretanter, som något som existerar ute i världen och som formas som i en syntes tillbaka i den fysiska kroppen.
Mer om tecknet senare.
Mer om tecknet senare.
Silen
Känsla inom konsten har diskuterats ganska mycket på sistone (och då mycket kvasivetenskaplig diskussion i media och i betydelsen "något som förmedlar källans känsla till målet"). Som en snabb inflikning i denna mättade diskurs skulle vi vilja bidra med det som händer vid 3:00 i Kelly Clarksons helt eminenta My Life Would Suck Without You, när rösten bryts på ett alldeles perfekt sätt, långt ifrån alla brutna röster som tidigare stått som symbol för "känsla" inom musiken.
Vad detta denoterar behöver självklart inte vara den så omdiskuterade "känslan", men händelsen är ändå mycket mer betydelsefull än vad människor kanske kan tro vid en enstaka lyssning. Så lyssna om och om igen, och särskil då spannet 2:57-3:05 och fånga även in det inlagda "together now!", som skulle kunna blivit bättre med lite diskant men ändå ligger så väl över resten av slutmelodin.
Vad detta denoterar behöver självklart inte vara den så omdiskuterade "känslan", men händelsen är ändå mycket mer betydelsefull än vad människor kanske kan tro vid en enstaka lyssning. Så lyssna om och om igen, och särskil då spannet 2:57-3:05 och fånga även in det inlagda "together now!", som skulle kunna blivit bättre med lite diskant men ändå ligger så väl över resten av slutmelodin.
Pennfack
Vi vill minnas att vi i kollektivet en gång såg Toto live men gick hem innan dagens låt spelades. Resten hade helt passande dränkts i trumsolon. De senaste dagarna har vi varit helt betagna av två saker; fill-innet runt 01.15 (som avslutas med två gudomliga baskaggeslag) och gitarren som ändrar sitt mönster vid 03.36 på ett alldeles sublimt sätt. Lite som den nya avslutningen vi bjuds på i You Just Haven't Earned It Yet, Baby på nya Sound of the Smiths (som är helt sjuk och passar in i topp två på listan över ogenomtänkta fast briljanta fade-outs ihop med Simon and Garfunkels America).
Förresten förundras vi lite över vår lärare som stirrade blankt på oss när vi föreslog en fMRI-studie om Prousteffekter på olfaktoriska och sensoriska processer. Jag menar, kom igen. Nog är det en klyscha med lindblomste, men vad händer när vi säger adjö till en buske?
Dagens låt: Toto - Africa.
Förresten förundras vi lite över vår lärare som stirrade blankt på oss när vi föreslog en fMRI-studie om Prousteffekter på olfaktoriska och sensoriska processer. Jag menar, kom igen. Nog är det en klyscha med lindblomste, men vad händer när vi säger adjö till en buske?
Dagens låt: Toto - Africa.
Snö
Det är något intressant som händer när en bit musik lämnar en med öppen mun. Sensitiviteten höjs och man lägger märker till saker man inte annars skulle upptäcka. Det kan vara de två första tonerna där pianot kommer in, det kan vara den perfekta stråksammansättningen, det geniala surret av en viola, kombinationen tvärflöjt/stråkar eller bara tvärflöjter och klarinetter i samspel, den mest perfekta användningen av pizzicato tillsammans med Smetana eller de tillbakahållna smeksamma valthornen.
Rekommenderas även med Felicja Blumental, Beethovens adagio ur hans femte pianokonsert i ess.
Rekommenderas även med Felicja Blumental, Beethovens adagio ur hans femte pianokonsert i ess.
Dunboll
Ibland räcker inte kausaliteten till för att förklara skeenden. Vi satt på en stol och blev översvallade av en känsla av att stå i vattnet i Tallparken med våldsamma vågor (så måste de i alla fall ha tolkats) som en liten knatte och sjunga Go West av Pet Shop Boys med påhittad engelska. Minnet sprang upp under en kategori som endast kan märkas med en inspiration lika stark som vågorna och som i den stunden sammanknöts med naturens rörelser och vågorna mot kroppen och känslan av att kunna producera. Liksom med språket kommer man till slut till slutledningen att man inte bara kan ta emot, utan också ge. Vi kunde ge en ny text till Go West som ingen dittills hade hört och som ingen därefter hörde, någonsin. Känslan blir desto starkare för varje gång man upptäcker låten på nytt och det är föranlett av det svagaste frö av minnet som ändå på något sätt lyckas få näring då man i huvudet hör första takten, sedan andra takten och då måste man hoppas innerligt att man inte är för långt från att kunna lyssna på låten/se på tavlan/äta saken, för annars går känslan förlorad; inte för alltid men det ens undermedvetna ville åstadkomma måste skjutas upp.
Go West är en låt vi skulle kunna skriva. Så genomtänkt, så genial. Den är också dagens låt.
Go West är en låt vi skulle kunna skriva. Så genomtänkt, så genial. Den är också dagens låt.
Smulor
Det verkar nu som om JD Salinger nu funnit sin alltför länge efterlängtade vila. Här på kollektivet har vi en princip som säger att inget får en att vilja skriva den perfekta texten – novell eller roman eller annat – som en genomläsning av Salingers bästa. Proust i all sin ära, men inget bidrar så mycket till den omedelbara skaparlusten som Salinger. Han är en av de få författare som har ett sätt att kapsla in läsarens samtid i en synkron bubbla att återkomma till vid varje omläsning. Genialiteten ligger i detaljerna man trots allt alltid missar och slutligen upptäcker, precis som man gjorde vid första lästillfället. Det vi alltid minns och som alltid finns närvarande är de briljanta kursiveringarna, som kan göra att man sätter sig i timmar och skriver dialoger med människor som kursiverar vart fjärde ord men vars strömformade konversation inte kommer nära genomtänktheten hos Salinger. Dialogkonsten är ett grovt underskattat kapitel i litteraturhistorien. Därför har vi nu beställt alla Salingerutgåvor och ska avnjuta dem med passande alkohol. Givetvis vore kanske en mogen flaska La Tâche perfekt för detta ändamål, men i brist på det rekommenderar vi valfri röd Bourgogne, varför inte en välluftad Volnay?
Som ni märker lider detta inlägg av dålig genomföring, oinspirerat flöde och brist på substans. Vi återupplivar vår inbyggda prosaiska nerv med Salingers samlade verk och del tre av På spaning efter den tid som flytt. Som ni märker hedrar vi också Salingers bortgång med att helt bortse från kursiveringsmöjligheten. Det är helt enkelt det minsta vi kan göra.
Som ni märker lider detta inlägg av dålig genomföring, oinspirerat flöde och brist på substans. Vi återupplivar vår inbyggda prosaiska nerv med Salingers samlade verk och del tre av På spaning efter den tid som flytt. Som ni märker hedrar vi också Salingers bortgång med att helt bortse från kursiveringsmöjligheten. Det är helt enkelt det minsta vi kan göra.
Dyvel
Äntligen har det blivit någonting av musikbranschen. Som alla vet är bildens direkta studium det som framkallar begär och längtan hos en tidigare ointresserad; därför är image och Potëmkinkulisser så viktigt för det musikaliska.
Stamträd
Vi är imponerade och chockade av att få reda på att det kanske finns hårda pragmatiska anledningar till att vissa lider av att inte tro sina ögon. Som vi har skrivit förut finns det människor som sätter sin klocka till att gå på på morgonen, men vägrar tror på att de faktiskt gjort det. Anledningen skulle kunna ligga i de semantiska skript som styr våra liv och som man inte kan bryta sig ur så länge de har blivit inbyggda i vår omgivningsbehandlande apparat. Eftersom jag satte klockan på XX.XX dagen före, och många gånger genom hela livet, hur ska jag veta (för att dra teorin till sin spets) att jag satte den just idag, för två sekunder sedan? Det man måste göra, och det som slutligen ger sig uttryck i OCD, är att titta till tiden man satte x antal gånger (ett x som sätts personligen och som ger oss den bästa statistiska upplösningen) så att man slutligen kan deducera att man såg rätt; om man ser något 10 gånger på 5 sekunder och samma sak visas under dessa 10 sekunder kan man vara tämligen säker (p<0.05) på att man vet vad man har sett.
För att bryta oss ur den neurala dominansen vill vi meddela att Lady Gagas Bad Romance är en av årets bästa låtar. Aldrig har arvet från E-Type kommit så till sin rätt och aldrig har man varit så glad att nittiotalet kunde destilleras till någonting så underbart.
För att bryta oss ur den neurala dominansen vill vi meddela att Lady Gagas Bad Romance är en av årets bästa låtar. Aldrig har arvet från E-Type kommit så till sin rätt och aldrig har man varit så glad att nittiotalet kunde destilleras till någonting så underbart.
