samizdat

Ibland räcker inte kausaliteten till för att förklara skeenden. Vi satt på en stol och blev översvallade av en känsla av att stå i vattnet i Tallparken med våldsamma vågor (så måste de i alla fall ha tolkats) som en liten knatte och sjunga Go West av Pet Shop Boys med påhittad engelska. Minnet sprang upp under en kategori som endast kan märkas med en inspiration lika stark som vågorna och som i den stunden sammanknöts med naturens rörelser och vågorna mot kroppen och känslan av att kunna producera. Liksom med språket kommer man till slut till slutledningen att man inte bara kan ta emot, utan också ge. Vi kunde ge en ny text till Go West som ingen dittills hade hört och som ingen därefter hörde, någonsin. Känslan blir desto starkare för varje gång man upptäcker låten på nytt och det är föranlett av det svagaste frö av minnet som ändå på något sätt lyckas få näring då man i huvudet hör första takten, sedan andra takten och då måste man hoppas innerligt att man inte är för långt från att kunna lyssna på låten/se på tavlan/äta saken, för annars går känslan förlorad; inte för alltid men det ens undermedvetna ville åstadkomma måste skjutas upp.

Go West är en låt vi skulle kunna skriva. Så genomtänkt, så genial. Den är också dagens låt.

Det verkar nu som om JD Salinger nu funnit sin alltför länge efterlängtade vila. Här på kollektivet har vi en princip som säger att inget får en att vilja skriva den perfekta texten – novell eller roman eller annat – som en genomläsning av Salingers bästa. Proust i all sin ära, men inget bidrar så mycket till den omedelbara skaparlusten som Salinger. Han är en av de få författare som har ett sätt att kapsla in läsarens samtid i en synkron bubbla att återkomma till vid varje omläsning. Genialiteten ligger i detaljerna man trots allt alltid missar och slutligen upptäcker, precis som man gjorde vid första lästillfället. Det vi alltid minns och som alltid finns närvarande är de briljanta kursiveringarna, som kan göra att man sätter sig i timmar och skriver dialoger med människor som kursiverar vart fjärde ord men vars strömformade konversation inte kommer nära genomtänktheten hos Salinger. Dialogkonsten är ett grovt underskattat kapitel i litteraturhistorien. Därför har vi nu beställt alla Salingerutgåvor och ska avnjuta dem med passande alkohol. Givetvis vore kanske en mogen flaska La Tâche perfekt för detta ändamål, men i brist på det rekommenderar vi valfri röd Bourgogne, varför inte en välluftad Volnay?

Som ni märker lider detta inlägg av dålig genomföring, oinspirerat flöde och brist på substans. Vi återupplivar vår inbyggda prosaiska nerv med Salingers samlade verk och del tre av På spaning efter den tid som flytt. Som ni märker hedrar vi också Salingers bortgång med att helt bortse från kursiveringsmöjligheten. Det är helt enkelt det minsta vi kan göra.

Äntligen har det blivit någonting av musikbranschen. Som alla vet är bildens direkta studium det som framkallar begär och längtan hos en tidigare ointresserad; därför är image och Potëmkinkulisser så viktigt för det musikaliska.

Vi är imponerade och chockade av att få reda på att det kanske finns hårda pragmatiska anledningar till att vissa lider av att inte tro sina ögon. Som vi har skrivit förut finns det människor som sätter sin klocka till att gå på på morgonen, men vägrar tror på att de faktiskt gjort det. Anledningen skulle kunna ligga i de semantiska skript som styr våra liv och som man inte kan bryta sig ur så länge de har blivit inbyggda i vår omgivningsbehandlande apparat. Eftersom jag satte klockan på XX.XX dagen före, och många gånger genom hela livet, hur ska jag veta (för att dra teorin till sin spets) att jag satte den just idag, för två sekunder sedan? Det man måste göra, och det som slutligen ger sig uttryck i OCD, är att titta till tiden man satte x antal gånger (ett x som sätts personligen och som ger oss den bästa statistiska upplösningen) så att man slutligen kan deducera att man såg rätt; om man ser något 10 gånger på 5 sekunder och samma sak visas under dessa 10 sekunder kan man vara tämligen säker (p<0.05) på att man vet vad man har sett.

För att bryta oss ur den neurala dominansen vill vi meddela att Lady Gagas Bad Romance är en av årets bästa låtar. Aldrig har arvet från E-Type kommit så till sin rätt och aldrig har man varit så glad att nittiotalet kunde destilleras till någonting så underbart.

Vi måste se fagotten som ett av de mest översedda instrumenten och vilar våra öron till Mozarts underbara fagottkonsert i B. Sådana kadenser. Sådana utdragna toner. Särskilt i samspel med valthorn, flöjter och oboer.

Vi som tidigare hatat mässingsinstrument tvingas erkänna oss slagna inför det faktum att valthorn är något av det mjukaste man kan föreställa sig.

Dessutom har vi fått introduktionen till vad som skulle kunna vara ett mycket givande samarbete mellan neurolingvistik, neurologi, mode, musik och olfaktoriska enheter. Detta kommer uttryckas i en ny vetenskaplig journal som än så länge saknar namn, men som kommer att frambringa allt vi behöver ur semiotik och annat som har saft ännu att trycka ur.

Eller vad sägs om en artikel om ERP-värdena hos en person som dricker Krug, läser Proust, lyssnar på Sibelius Andante festivo och omgivs av varma stenar, uppvärmda trähus och spilld välling?

Om det aldrig förgängliga

Ibland kan man, ofta påverkad av utomstående tillbuds stående medel, hänge sig åt saker man fem minuter tidigare hade förkastat under en given dag. När man gör det frigörs ens innersta väsen på så sätt att man måste stänga sig i en tid för att rekuperera sig och återta det man gav till omvärlden. För att göra detta lyssnar man helst, idag, på Mozarts allegro ur den femte symfonin, K. 22, i B. Detta renar en och återställer hjärnan att lyssna efter saker som är mer framåtställda i ens psyke. En ren ackordföljd må vara det man lyssnar efter i en given melodi, men har man upptäckt andra saker (som till exempel en remastrad version av något man gråtit floder om det inte funnes, kanske You Just Haven't Earned It Yet Baby, vars sista toner, improviserade på ett så enkelt sätt, fast med en sådan oefterhärmlig inställning, framkallar vulkaner av lycka i ens inre; att man kan komma på att spela så!) måste man återgå till ens naturliga essens, som vet vad den vill och letar målsökande efter något som kan tillfredsställa ens inre gyroskop. Då är ovannämnda allegro perfekt. Den rensar det som skulle, hos Proust, ha återstått efter något man lyssnat på av Vinteuil. Hos honom paralyseras alla som hör den lilla frasen, och vi tror att man måste rensa sig med något slags saltlösning som står att finna i vissa rena uttryck av det vi kallar musik. Sedan återtar man det kanske med en modern tappning av det vi kallar musik genom Peter Jöbacks Varmt igen. Men, säg, fungerar dessa inte på samma sätt? Vad har ändrats? De diskreta momenten i musiken som utgör dess inre är desamma. De framkallar samma sak, fast dessa saker tycks ha olika funktion. Det binära trädet som här framträder kan inte annat än gå vidare till en personlig, objektivt otolkbar silkestråd som gnids sönder vid första försöket att följa den. Hur kan vi förutsäga en viss persons, och dess musikfakultets, tolkning av något de mycket väl kan se som indiskret? Hur kan de rensa sin fakultet med hjälp av något de anser vara obetydligt i förhållande till det de vill rensa bort? Då förstörs ekvationen av ett obestämt värde x som kommer vara så omöjligt att fastställa att vi till slut tvingas inse att det vi har, har vi inom oss själva. Denna sollipsistiska tolkningen går dock inte att fasthålla, eftersom vi måste ha objektiva sanningar. Om man som person inte tror på objektiva sanningar faller världen samman. Det har inte med saken att göra att vissa har gudskomplex; detta är en grov aberration från vad som utstrålar från den objektiva sfären. Vi måste hålla fast vid att det objektiva är sant, annars kommer vi aldrig kunna lyssna på musik och återhämta oss. Återhämtningen är lika viktigt som freden efter kriget. Dessa båda företeelser har funktioner i samhället, precis som denna återhämtning. Därför är den svår att förringa, och därför hyllar vi den med att lyssna på saker vi inte trodde att vi skulle lyssna på från början av en given tidsperiod. Vi tröttnar och vi återkommer. Klistret som håller ihop dessa perioder är något av det viktigaste vi har. Om vi inte hade haft det hade vi inte haft något känsloliv inom musiken. Detta liv kräver återhämtning. Klistret är sannolikt något vi bär med oss hela livet, liksom klistret som håller samman andra sociala (och icke-sociala) företeelser. Låt oss hylla detta lim, och hoppas att det aldrig går ur världen, förringat och sönderslaget. Förresten, vi sade "idag". "Imorgon" är detta lim mycket troligt något nytt, fast det hänförs till samma principer. Detta är vad det hela handlar om, och detta är vad som oavbrutet går igen.


Limmet är det samma, kontaktytorna ändras från dag till dag.

Alla borde lyssna på Housetribunalen på Spotify.

http://open.spotify.com/album/496klhooG3Lf2fDFraiEn2


Skånes hetaste band - Housetribunalen

Vi vill rekommendera kollektivets alternativa tillhåll.

http://samizdatel.tumblr.com

Vi ville bara säga att slutet på America av Simon & Garfúnkel (i R&M's anda) borde gjorts som en låt i sig själv. Själva faktumet att de låter världens finaste orgelsession gå till en fadeout reflekterar den största respekten vi känner för sådana tilltag.


New Jersey Turnpike

Efter en ack så nordlig rogan josh lyssnar vi på M.I.A.s otäckt bra album Kala.


Riv murarna mot அனுராதபுரம்! (eller Anuradhapura för den som vill det)

Nu får man se upp. Skånska Housetribunalen har släppt sin nya singel, utan video och tillhörande attiraljer, men det är ändå ack så spännande. Ni finner den längst upp på

http://www.myspace.com/housetribunalen


Retroborr

Apropå herr Knopfler,


Spola till 06.30 och spela med.

På tal om jj och deras genialitet måste vi påminna om inledningen på liveversionen av Tunnel of Love på Dire Straits album Alchemy. Kanske var det Johnny Marr och Mali som hade tagit sig hela vägen till Newcastle.

Det bästa? Det går knappt att avgöra om det är oljetrummor eller en svårt glänsande Stratocaster som spelas. Notera att ni inte behöver lyssna mer än till sekund 35. Saxofoner förstör då vad som kunde skapat världsfred om det spelats i exakt två minuter och släppts som egen låt av t.ex. The Sappers.

Vi har gått runt hela dagen som i ett töcken svårt chockade av jj och deras From Africa to Málaga. Det är exakt vad band som The Sappers vill åstadkomma: eterisk, perfekt highlife. Att sången påminner om vissa band tillhörande Sarah är ytterligare en förskönande omständighet. Produktionen är också totalt fläckfri och betagande, och när man väl hört låten önskar man att den vore 12 minuter längre, behandlande något slags västafrikanskt problem. Dock är den perfekt som den är. Vi utmanar alla och påstår att om man inte vill spela lufttrumma av inspiration har man troligen smuts i hörselgången.