Pangar
Vi måste se fagotten som ett av de mest översedda instrumenten och vilar våra öron till Mozarts underbara fagottkonsert i B. Sådana kadenser. Sådana utdragna toner. Särskilt i samspel med valthorn, flöjter och oboer.
Reningar
Vi som tidigare hatat mässingsinstrument tvingas erkänna oss slagna inför det faktum att valthorn är något av det mjukaste man kan föreställa sig.
Dessutom har vi fått introduktionen till vad som skulle kunna vara ett mycket givande samarbete mellan neurolingvistik, neurologi, mode, musik och olfaktoriska enheter. Detta kommer uttryckas i en ny vetenskaplig journal som än så länge saknar namn, men som kommer att frambringa allt vi behöver ur semiotik och annat som har saft ännu att trycka ur.
Eller vad sägs om en artikel om ERP-värdena hos en person som dricker Krug, läser Proust, lyssnar på Sibelius Andante festivo och omgivs av varma stenar, uppvärmda trähus och spilld välling?
Dessutom har vi fått introduktionen till vad som skulle kunna vara ett mycket givande samarbete mellan neurolingvistik, neurologi, mode, musik och olfaktoriska enheter. Detta kommer uttryckas i en ny vetenskaplig journal som än så länge saknar namn, men som kommer att frambringa allt vi behöver ur semiotik och annat som har saft ännu att trycka ur.
Eller vad sägs om en artikel om ERP-värdena hos en person som dricker Krug, läser Proust, lyssnar på Sibelius Andante festivo och omgivs av varma stenar, uppvärmda trähus och spilld välling?
Gård
Om det aldrig förgängliga
Ibland kan man, ofta påverkad av utomstående tillbuds stående medel, hänge sig åt saker man fem minuter tidigare hade förkastat under en given dag. När man gör det frigörs ens innersta väsen på så sätt att man måste stänga sig i en tid för att rekuperera sig och återta det man gav till omvärlden. För att göra detta lyssnar man helst, idag, på Mozarts allegro ur den femte symfonin, K. 22, i B. Detta renar en och återställer hjärnan att lyssna efter saker som är mer framåtställda i ens psyke. En ren ackordföljd må vara det man lyssnar efter i en given melodi, men har man upptäckt andra saker (som till exempel en remastrad version av något man gråtit floder om det inte funnes, kanske You Just Haven't Earned It Yet Baby, vars sista toner, improviserade på ett så enkelt sätt, fast med en sådan oefterhärmlig inställning, framkallar vulkaner av lycka i ens inre; att man kan komma på att spela så!) måste man återgå till ens naturliga essens, som vet vad den vill och letar målsökande efter något som kan tillfredsställa ens inre gyroskop. Då är ovannämnda allegro perfekt. Den rensar det som skulle, hos Proust, ha återstått efter något man lyssnat på av Vinteuil. Hos honom paralyseras alla som hör den lilla frasen, och vi tror att man måste rensa sig med något slags saltlösning som står att finna i vissa rena uttryck av det vi kallar musik. Sedan återtar man det kanske med en modern tappning av det vi kallar musik genom Peter Jöbacks Varmt igen. Men, säg, fungerar dessa inte på samma sätt? Vad har ändrats? De diskreta momenten i musiken som utgör dess inre är desamma. De framkallar samma sak, fast dessa saker tycks ha olika funktion. Det binära trädet som här framträder kan inte annat än gå vidare till en personlig, objektivt otolkbar silkestråd som gnids sönder vid första försöket att följa den. Hur kan vi förutsäga en viss persons, och dess musikfakultets, tolkning av något de mycket väl kan se som indiskret? Hur kan de rensa sin fakultet med hjälp av något de anser vara obetydligt i förhållande till det de vill rensa bort? Då förstörs ekvationen av ett obestämt värde x som kommer vara så omöjligt att fastställa att vi till slut tvingas inse att det vi har, har vi inom oss själva. Denna sollipsistiska tolkningen går dock inte att fasthålla, eftersom vi måste ha objektiva sanningar. Om man som person inte tror på objektiva sanningar faller världen samman. Det har inte med saken att göra att vissa har gudskomplex; detta är en grov aberration från vad som utstrålar från den objektiva sfären. Vi måste hålla fast vid att det objektiva är sant, annars kommer vi aldrig kunna lyssna på musik och återhämta oss. Återhämtningen är lika viktigt som freden efter kriget. Dessa båda företeelser har funktioner i samhället, precis som denna återhämtning. Därför är den svår att förringa, och därför hyllar vi den med att lyssna på saker vi inte trodde att vi skulle lyssna på från början av en given tidsperiod. Vi tröttnar och vi återkommer. Klistret som håller ihop dessa perioder är något av det viktigaste vi har. Om vi inte hade haft det hade vi inte haft något känsloliv inom musiken. Detta liv kräver återhämtning. Klistret är sannolikt något vi bär med oss hela livet, liksom klistret som håller samman andra sociala (och icke-sociala) företeelser. Låt oss hylla detta lim, och hoppas att det aldrig går ur världen, förringat och sönderslaget. Förresten, vi sade "idag". "Imorgon" är detta lim mycket troligt något nytt, fast det hänförs till samma principer. Detta är vad det hela handlar om, och detta är vad som oavbrutet går igen.
Limmet är det samma, kontaktytorna ändras från dag till dag.
Ibland kan man, ofta påverkad av utomstående tillbuds stående medel, hänge sig åt saker man fem minuter tidigare hade förkastat under en given dag. När man gör det frigörs ens innersta väsen på så sätt att man måste stänga sig i en tid för att rekuperera sig och återta det man gav till omvärlden. För att göra detta lyssnar man helst, idag, på Mozarts allegro ur den femte symfonin, K. 22, i B. Detta renar en och återställer hjärnan att lyssna efter saker som är mer framåtställda i ens psyke. En ren ackordföljd må vara det man lyssnar efter i en given melodi, men har man upptäckt andra saker (som till exempel en remastrad version av något man gråtit floder om det inte funnes, kanske You Just Haven't Earned It Yet Baby, vars sista toner, improviserade på ett så enkelt sätt, fast med en sådan oefterhärmlig inställning, framkallar vulkaner av lycka i ens inre; att man kan komma på att spela så!) måste man återgå till ens naturliga essens, som vet vad den vill och letar målsökande efter något som kan tillfredsställa ens inre gyroskop. Då är ovannämnda allegro perfekt. Den rensar det som skulle, hos Proust, ha återstått efter något man lyssnat på av Vinteuil. Hos honom paralyseras alla som hör den lilla frasen, och vi tror att man måste rensa sig med något slags saltlösning som står att finna i vissa rena uttryck av det vi kallar musik. Sedan återtar man det kanske med en modern tappning av det vi kallar musik genom Peter Jöbacks Varmt igen. Men, säg, fungerar dessa inte på samma sätt? Vad har ändrats? De diskreta momenten i musiken som utgör dess inre är desamma. De framkallar samma sak, fast dessa saker tycks ha olika funktion. Det binära trädet som här framträder kan inte annat än gå vidare till en personlig, objektivt otolkbar silkestråd som gnids sönder vid första försöket att följa den. Hur kan vi förutsäga en viss persons, och dess musikfakultets, tolkning av något de mycket väl kan se som indiskret? Hur kan de rensa sin fakultet med hjälp av något de anser vara obetydligt i förhållande till det de vill rensa bort? Då förstörs ekvationen av ett obestämt värde x som kommer vara så omöjligt att fastställa att vi till slut tvingas inse att det vi har, har vi inom oss själva. Denna sollipsistiska tolkningen går dock inte att fasthålla, eftersom vi måste ha objektiva sanningar. Om man som person inte tror på objektiva sanningar faller världen samman. Det har inte med saken att göra att vissa har gudskomplex; detta är en grov aberration från vad som utstrålar från den objektiva sfären. Vi måste hålla fast vid att det objektiva är sant, annars kommer vi aldrig kunna lyssna på musik och återhämta oss. Återhämtningen är lika viktigt som freden efter kriget. Dessa båda företeelser har funktioner i samhället, precis som denna återhämtning. Därför är den svår att förringa, och därför hyllar vi den med att lyssna på saker vi inte trodde att vi skulle lyssna på från början av en given tidsperiod. Vi tröttnar och vi återkommer. Klistret som håller ihop dessa perioder är något av det viktigaste vi har. Om vi inte hade haft det hade vi inte haft något känsloliv inom musiken. Detta liv kräver återhämtning. Klistret är sannolikt något vi bär med oss hela livet, liksom klistret som håller samman andra sociala (och icke-sociala) företeelser. Låt oss hylla detta lim, och hoppas att det aldrig går ur världen, förringat och sönderslaget. Förresten, vi sade "idag". "Imorgon" är detta lim mycket troligt något nytt, fast det hänförs till samma principer. Detta är vad det hela handlar om, och detta är vad som oavbrutet går igen.
Limmet är det samma, kontaktytorna ändras från dag till dag.
Portar
Alla borde lyssna på Housetribunalen på Spotify.
http://open.spotify.com/album/496klhooG3Lf2fDFraiEn2
Skånes hetaste band - Housetribunalen
http://open.spotify.com/album/496klhooG3Lf2fDFraiEn2
Skånes hetaste band - Housetribunalen
