samizdat

Ibland räcker inte kausaliteten till för att förklara skeenden. Vi satt på en stol och blev översvallade av en känsla av att stå i vattnet i Tallparken med våldsamma vågor (så måste de i alla fall ha tolkats) som en liten knatte och sjunga Go West av Pet Shop Boys med påhittad engelska. Minnet sprang upp under en kategori som endast kan märkas med en inspiration lika stark som vågorna och som i den stunden sammanknöts med naturens rörelser och vågorna mot kroppen och känslan av att kunna producera. Liksom med språket kommer man till slut till slutledningen att man inte bara kan ta emot, utan också ge. Vi kunde ge en ny text till Go West som ingen dittills hade hört och som ingen därefter hörde, någonsin. Känslan blir desto starkare för varje gång man upptäcker låten på nytt och det är föranlett av det svagaste frö av minnet som ändå på något sätt lyckas få näring då man i huvudet hör första takten, sedan andra takten och då måste man hoppas innerligt att man inte är för långt från att kunna lyssna på låten/se på tavlan/äta saken, för annars går känslan förlorad; inte för alltid men det ens undermedvetna ville åstadkomma måste skjutas upp.

Go West är en låt vi skulle kunna skriva. Så genomtänkt, så genial. Den är också dagens låt.

Det verkar nu som om JD Salinger nu funnit sin alltför länge efterlängtade vila. Här på kollektivet har vi en princip som säger att inget får en att vilja skriva den perfekta texten – novell eller roman eller annat – som en genomläsning av Salingers bästa. Proust i all sin ära, men inget bidrar så mycket till den omedelbara skaparlusten som Salinger. Han är en av de få författare som har ett sätt att kapsla in läsarens samtid i en synkron bubbla att återkomma till vid varje omläsning. Genialiteten ligger i detaljerna man trots allt alltid missar och slutligen upptäcker, precis som man gjorde vid första lästillfället. Det vi alltid minns och som alltid finns närvarande är de briljanta kursiveringarna, som kan göra att man sätter sig i timmar och skriver dialoger med människor som kursiverar vart fjärde ord men vars strömformade konversation inte kommer nära genomtänktheten hos Salinger. Dialogkonsten är ett grovt underskattat kapitel i litteraturhistorien. Därför har vi nu beställt alla Salingerutgåvor och ska avnjuta dem med passande alkohol. Givetvis vore kanske en mogen flaska La Tâche perfekt för detta ändamål, men i brist på det rekommenderar vi valfri röd Bourgogne, varför inte en välluftad Volnay?

Som ni märker lider detta inlägg av dålig genomföring, oinspirerat flöde och brist på substans. Vi återupplivar vår inbyggda prosaiska nerv med Salingers samlade verk och del tre av På spaning efter den tid som flytt. Som ni märker hedrar vi också Salingers bortgång med att helt bortse från kursiveringsmöjligheten. Det är helt enkelt det minsta vi kan göra.

Äntligen har det blivit någonting av musikbranschen. Som alla vet är bildens direkta studium det som framkallar begär och längtan hos en tidigare ointresserad; därför är image och Potëmkinkulisser så viktigt för det musikaliska.