samizdat

Det händer sig ibland att vi blandar oss i de gamla romarnas och hellenernas affärer. Strävan att vara både rättvis och likgiltig framträder därav lika tydligt som förmanande. Det är dock svårt att veta vad Epiktetos tänkte sekunden han fick en kil inkörd i benet, eftersom han måste ha försummat lyttheten och ersatt den med känslan av likgiltighet, såsom han också gärna påbjuder i sina skrifter. Vi skulle vilja belysa följande passage:

Ursäkta dig aldrig gentemot beskyllningar, utan om någon berättar att en annan har talat illa om dig, så svara: "Han tycks ha varit okunnig om mina övriga fel, eftersom han nämnde blott de där."

Mycket ursäktas härav med hänvisning till en hälsosam inställning till vår dödlighet, som vi ska mottaga med den största likgiltighet och kanske till och med ickevördnad. Vi ska inte anse oss för stora, utan lämna det till andra, vi ska inte anse oss för nedriga, utan lämna det till andra. Det yttre är oss främmande och så ska det förbli, men man ska inte för den skull hänge sig åt sollipsistiska tankar och idéer; det leder blott till själsligt förfall.

Återigen upptäcksfärd längs schersminallén och ängderna. Dagens ståtligaste var guldschersminen som vi inte sett där förut. Vi hittade även ett exempelfotografi på Samizdats idé om det statiskt roterade, såsom en cykeltröja vrider sig runt en överkropp eller, mer diakront, ett skynke "hänger roterat" över en romersk staty och ramar in kroppen.

Efter grov nostalgi över tvåtusentalets stora filmmästerverk tillbringade vi dagen i en dimma av tjeckisk öl och Madiran. Som middagsgäst kom Sasha tillbaka. Vi lyssnar på Muse eminenta cover av Please, please, please och inser att dagen är ganska lycklig, men väldigt, väldigt blå.

Sasha Suvorov övervakar supén


Vi avnjuter AmAp och smulten malt.


Timmesdekanterad Madiran och nummer sexton


High-five för tvåtusensexans madiraner.

Vi säger grattis till Ann med ett specialdesignat frimärke som såklart inte är taget ur kollektionen Ilherri, utan från samlingen Tolfte juni/Hamabigarren.

Mycket är på gång nu. Dels finns planer på isärtagande av begrepp och återgång till Samizdats idéer från hösten. Som en liten apéritif bjuder vi på första delen i vår nya frimärkeskollektion - Ilherri.

Det är med konst som med livet i övrigt. För att anknyta till kommentarerna för några dagar sedan vill vi peka på konstens omedelbara vara. De som drabbas av svåra neuroser när väckarklockan ställs till en viktig väckningstid dagen efter kan enkelt förstå detta. Eftersom vi med matematisk osäkerhet inte kan vara säkra på vad som egentligen försiggår under ett givet ögonblick är det också vår absoluta plikt att fånga dessa ögonblick. Utbrytningar ur verkligheten är kanske ett resultat av vårt metavara men de är i högsta grad verkliga just i vissa moment. Detta gör att vi inte heller kan vara säkra på att vi sett rätt tid på klockan när vi bevakar den under ett kort ögonblick. Inom Samizdat är vi medvetna om detta, och har det som ett av våra viktigaste mål när vi skapar något, antingen för oss själva som individer, för kollektivet eller för "massan".

Dagens låt: Muse - Megalomania. Vilka stråkar.

Det har länge inte varit en hemlighet bland vårt kollektiv att vi diskret beundrar de gamla diakronikerna. På sjutton- och artonhundratalet åkte man gärna till Indien och skrev grammatikor i sanskrit samtidigt som man tog en master i knyppling och arbetade som jurist, jagade invandrare och samlade växter. Därför ska vi den här sommaren emulera detta genom att snabbt, men långsamt, lära oss baskiska nog för att skriva ekivoka saker om Donostia på våra kläder. Fördelen med minoritetsspråk är att bara bra människor talar dem. Ungefär samma idé som med att korta människor är bättre än långa. Nackdelen är densamma: att de lätt blir mobbade av iberiska niondeklassare.

Ongi etorri Samizdatera lagunak!

När jag var en liten palt och utan modekollektiv minns jag hur jag letade så efter dagens låt, som var det vackraste jag hörde kanske en morgon eller två i veckan efter Tankar för dagen någongång runt sju på vardagar. Någon vänlig själ hade barmhärtighet nog att öppna mina ögon - indirekt, eftersom jag fick göra allt sökande - för Bert Jansch och andra personer. När jag senare fick reda på att det var Paul Simon som utfört den största blueslåten i världen var livet komplett och fingertopparna halvt blödande efter nylonsträngarnas grävande. Fingrarna förlorar sina leder och H-strängen bara hänger med av farten.


Dagens låt: Paul Simon - Anji

Efter diskussioner om svenskans fundament och hoppet att inte stelna tillsammans med Muse (se Selander) ser vi tillbaka på kvällens sparrissoppa.


Världens sömnigaste fiskmås


Sparris- och dragonsoppa


Iblandat knaperstekt bacon


Middagsgäst - Aleksandr "Sasha" Gregorievitch Suvorov

Dagens dröm: att få lyssna på Muse och dricka calvados.

Dagens dikt kommer djupt nerifrån huvudstadens vindlingar. Vi på Samizdat delar antagligen Sten Selanders tro på botaniken. (Dock delar vi inte Hjalmar Söderbergs tro att allt kan lösas med punsch.) Selanders dikt Spela kula ser vi som en liten bit Proust bland gatpojkar och studenter.

Från Nederländernas inofficiella huvudströmbrytare kommer dagens låt.


Morrissey - Ouija Board, Ouija Board, vilken för övrigt hade två underbara
B-sidor - East, West samt Yes, I Am Blind.

Idag värmde Samizdat upp inför Pelelius djungler och schersminens snart inkommande explosion. Samtidigt firade vi toppbetyg på världens sjukommafemmigaste trettiopoängskurs.


Djungel


Barndomsdoftande rhododendron


Schersmin, en av världens bästa växter, bredvid rosor och gardenia och annat.

Tyvärr såg bougainvillean lite ledsen ut idag, så den ville inte vara med. Housetribunalens symboler lyser dock klart i sommarsolen. Kollektivet funderar på en skolavslutningsfest, komplett med syrendoft, bullar och kanske korv i bröd. Och folk säger att sentimentalitet åstadkommer föga. Vi i kollektivet gapflabbar i mjugg åt sådana åsikter, liksom åt många andra.

Dagen har spenderats i ett rus av Proust, schersmin, rhododendron och tusenskönor. Vi tror att det ofta är det som behövs efter en lång tid i Nederländernas sköte. En botanisk trädgård leder ofta till svårt framtidsbetonade tankar.

En konstnär är ansvarig för att verk ges ut, visas och etableras under deras omedelbara livstid, annars står de efterlevande inför en omöjlig (andlig) position - hur kan man känna något för något man endast upplevt en gång eller möjligtvis två? Konst i sin omedelbara närhet är död - allt som möjligtvis kan synas är hantverket, men de direkta intentionerna saknas och kan gå förlorade för alltid. Ett verks diskreta enheter, om det nu innehåller sådana, kan absolut inte fogas samman under en och samma gång - verket dör under sin egen tyngd, eller, ännu värre, riskerar att förbli osammanfogat i de efterlevandes ögon.

I andra nyheter glädjer oss American Apparel med sina mystiska blixtlås och vackra blånad. En dag kan bli komplett fram emot kvällen med handkräm i form av Crabtree & Evelyns Summer Hill-doft och malplacerad julmusik.

Varat doftar solkräm, luft, vatten, lakrits och metall.


En kväll i ren AmAp

Sommarens språk: baskiska
Dagens låt: Carola - O helga natt