samizdat

En ännu ofullbordad tanke börjar växa fram under vårt kollektiv - tecknets upplösning, eller snarare: dekonstruktionen av betydelse. Eftersom moderna semiotiska metoder måste ta hänsyn till en ökande skara faktorer (ofta då under rubriken ground) vid betraktelsen av tecknets interpretant vore det logiskt att upplösa tecknets hegemoni och istället placera tecken som löst utspridda konstituenter (representamen) i fält av mening. Efter allt vad neurovetenskapen åstadkommit verkar det otroligt att inte ett tecken framkallar 10 andra vid varje användning. Istället borde vi då tala om fältet ett tecken framkallar; ordet människa framkallar såpass mycket på såpass kort tid att ett tecken knappast räcker till. Både olika representamen och dynamiska objekt torde flyta runt i det som kommit att kallas vår världsbild. Detta skulle också underlätta tolkningen av t.ex. Bakhtin och Ricoeur som båda såg vårt jag, det som möjliggör existensen av interpretanter, som något som existerar ute i världen och som formas som i en syntes tillbaka i den fysiska kroppen.

Mer om tecknet senare.

Känsla inom konsten har diskuterats ganska mycket på sistone (och då mycket kvasivetenskaplig diskussion i media och i betydelsen "något som förmedlar källans känsla till målet"). Som en snabb inflikning i denna mättade diskurs skulle vi vilja bidra med det som händer vid 3:00 i Kelly Clarksons helt eminenta My Life Would Suck Without You, när rösten bryts på ett alldeles perfekt sätt, långt ifrån alla brutna röster som tidigare stått som symbol för "känsla" inom musiken.

Vad detta denoterar behöver självklart inte vara den så omdiskuterade "känslan", men händelsen är ändå mycket mer betydelsefull än vad människor kanske kan tro vid en enstaka lyssning. Så lyssna om och om igen, och särskil då spannet 2:57-3:05 och fånga även in det inlagda "together now!", som skulle kunna blivit bättre med lite diskant men ändå ligger så väl över resten av slutmelodin.