Åar
Så återgår vi som utlovat till diskussionen om det imploderade tecknet. Som i föregående utläggning vill vi påminna om vad man missar om man inte läser så mycket man kan; vi hade haft idéer om tecknet som inte går att nå i dess fullhet och inser att redan Charles Peirce (och alldeles säkerligen tidigare tänkare) implicit föreslagit något liknande detta, det vill säga om man läser mellan raderna. Till att börja med har vi det mycket talande citatet ur en av hans skrifter:
Detta illustrerar i mycket vid mån vad vi vill komma med denna diskussion, alltså att ett teckens "kärna" om man så vill aldrig kan nås eftersom det översätter sig själv såpass fort att vi inte hinner med (i stort sett går det lika fort som nervimpulser gör i hjärnan). Ur ett makroperspektiv är Proust ett bra exempel på detta; ett ord eller dess objekt framkallar antagligen någon slags "kärna" när vi direkt uppfattar det, men på grund av vad vi vet om världen blir den direkta definitionen suddig och blandas med definitionen av saker vi kanske endast efemärt kopplat ihop med objektet i fråga (alltså kanske man kan säga att vår hjärna på några millisekunder "skapar" lökens skal om man ska nämna Peirces berömda analogi).
Här kan vi med hjälp av Peirce återigen belysa vart vi vill komma: objektet kan inte hålla fast vid endast sin egen mening, oavsett dess teckens interpretant.
Om man tar hjälp av Colapietros obegränsade "framtid" blir det desto klarare. Detta påminner om vad som senare skulle utmynna i diskussionen om synkroni och diakroni. Alltså kan man kanske påstå att Peirces "pragmatiska maxim" tar hänsyn till tecknets synkrona vara. Detta kan dock endast vara en kompromiss för att kunna förklara fenomen såsom verklig översättning och för oss knappast närmare en full genomgång av tecknets funktion och existens (om än dock dess förenkling). Samtidigt leder detta vidare till en ytterligare motsättning, nämligen den mellan den "mentala" traditionen som gått från Descartes till Chomsky och den "behavioristiska". Det "mentala" tecknet är det som i vår diskussion ses som "imploderat" och det "behavioristiska", som leder ur Peirces pragmatism, är det vi faktiskt ser och kan arbeta med i till exempel "translation proper" som Jakobson uttryckte det. Detta pragmatiska tecken kan endast ses i samband med dess omgivande kultur, interpretantkedja och användande. Endast det mentala tecknet – det obegränsade i tid och rum, det imploderade – borde alltså kunna ge oss den djupaste vetskapen om tecknets innersta vara.
"Our words and other signs always
mean something more and even other than what we intend or comprehend,
to such an extent that we never know what we mean." (CP 5.506)
mean something more and even other than what we intend or comprehend,
to such an extent that we never know what we mean." (CP 5.506)
Detta illustrerar i mycket vid mån vad vi vill komma med denna diskussion, alltså att ett teckens "kärna" om man så vill aldrig kan nås eftersom det översätter sig själv såpass fort att vi inte hinner med (i stort sett går det lika fort som nervimpulser gör i hjärnan). Ur ett makroperspektiv är Proust ett bra exempel på detta; ett ord eller dess objekt framkallar antagligen någon slags "kärna" när vi direkt uppfattar det, men på grund av vad vi vet om världen blir den direkta definitionen suddig och blandas med definitionen av saker vi kanske endast efemärt kopplat ihop med objektet i fråga (alltså kanske man kan säga att vår hjärna på några millisekunder "skapar" lökens skal om man ska nämna Peirces berömda analogi).
"It would, certainly, in one sense be extravagant to say that we can
never tell what we are talking about; yet, in another sense, it is quite true."
(CP 3.419)
never tell what we are talking about; yet, in another sense, it is quite true."
(CP 3.419)
Här kan vi med hjälp av Peirce återigen belysa vart vi vill komma: objektet kan inte hålla fast vid endast sin egen mening, oavsett dess teckens interpretant.
"The rational meaning of a proposition lies in the future in the sense
that this meaning is what would be revealed to an indefinite community in
the indefinite future. To limit either the scope of this community or the expanse
of this time would be to imprison rational meaning in such a constricted
confinement that such meaning would wither and die." (Colapietro)
that this meaning is what would be revealed to an indefinite community in
the indefinite future. To limit either the scope of this community or the expanse
of this time would be to imprison rational meaning in such a constricted
confinement that such meaning would wither and die." (Colapietro)
"The essence of Reason is such that its being never can have been completely perfected. It always must
be in a state of incipiency, of growth" (CP 1.615)
be in a state of incipiency, of growth" (CP 1.615)
Om man tar hjälp av Colapietros obegränsade "framtid" blir det desto klarare. Detta påminner om vad som senare skulle utmynna i diskussionen om synkroni och diakroni. Alltså kan man kanske påstå att Peirces "pragmatiska maxim" tar hänsyn till tecknets synkrona vara. Detta kan dock endast vara en kompromiss för att kunna förklara fenomen såsom verklig översättning och för oss knappast närmare en full genomgång av tecknets funktion och existens (om än dock dess förenkling). Samtidigt leder detta vidare till en ytterligare motsättning, nämligen den mellan den "mentala" traditionen som gått från Descartes till Chomsky och den "behavioristiska". Det "mentala" tecknet är det som i vår diskussion ses som "imploderat" och det "behavioristiska", som leder ur Peirces pragmatism, är det vi faktiskt ser och kan arbeta med i till exempel "translation proper" som Jakobson uttryckte det. Detta pragmatiska tecken kan endast ses i samband med dess omgivande kultur, interpretantkedja och användande. Endast det mentala tecknet – det obegränsade i tid och rum, det imploderade – borde alltså kunna ge oss den djupaste vetskapen om tecknets innersta vara.
Kärna?
Folie
Med risk för att fastna i samma mylla vi tog föregående diskussion från - om tecknets implosion - vill vi ta upp ytterligare en fråga som vi tänkt på länge, men som - på grund av vår oundvikliga ungdom - vi inte har kunnat få "bekräftelse" för förrän på senare tid. Det som föranledde detta var en lärare som med en verbal parentes, utan att blinka, antog att Författaren ("The Author") på sistone återupplivats från sin grav. Trots att det verkar vara ett väletablerat faktum att historien alltid motsäger sig själv och därmed aldrig kan få ett slut vill vi ändå säga att vi knappast kan ha nått dit än. Missupfattningar som råder hos den enade, moderna kritikerkåren skulle kunna vara ett bevis på detta.
För att få inspiration till en motdiskussion verkar den enda givna texten vara Barthes Death of the Author som, borde man tycka, begraver Författaren en gång för alla. Detta vill vi ta för givet. Barthes har också rätt i att Läsaren borde ta Författarens plats på piedestalen, men vi kan dock inte hålla med om hela hans analys. Det Barthes vill åstadkomma med depsykologiserandet av Läsaren är oklart och känns inte empiriskt accepterbart (hur banalt det än låter i sammanhanget). Dock vill vi inte säga att vi inte förstår hans resonemang; i våra ögon är det också en lingvistisk sanning att läsaren i sig saknar historia och så vidare.
Detta för dock med sig problem när vi talar om översättning, något som Barthes endast nämner i förbigående i sin uppsats (man uttrycker sig i princip genom att översätta till verbala tecken det som ens hjärna framkallar i sitt inre). För översättaren är den främmande texten ett faktum (men fortfarande inte Författarens återupplivande) som hon bearbetar med hjälp av sitt jag. Detta jag kan inte förbli opåverkat av Texten det ska analysera i sitt inre, utan - i Ricoeurs och Bachtins anda - måste ut i Texten för att senare återvända och producera det Jiří Levýs svenska översättare skulle kalla återuttryck (här kan vi som exempel ta Gunnel Vallquists Proustöversättningar om en författare och en författare som inte kan författa). Här kommer vi dock till slutet av diskussionen (som verkar cirkulär, fast med ett hack i kanten), och översättaren som Författare dör också samma död som vår första Författare, eftersom vi råkar ut för samma analytiska hermeneutiska problem som inför den sistnämnda, nämligen att den talande rösten går under i och med skrivandet av en text och att vi omöjligt kan veta vem som talar.
Dagens låt: Aztec Camera - Walk Out To Winter
För att få inspiration till en motdiskussion verkar den enda givna texten vara Barthes Death of the Author som, borde man tycka, begraver Författaren en gång för alla. Detta vill vi ta för givet. Barthes har också rätt i att Läsaren borde ta Författarens plats på piedestalen, men vi kan dock inte hålla med om hela hans analys. Det Barthes vill åstadkomma med depsykologiserandet av Läsaren är oklart och känns inte empiriskt accepterbart (hur banalt det än låter i sammanhanget). Dock vill vi inte säga att vi inte förstår hans resonemang; i våra ögon är det också en lingvistisk sanning att läsaren i sig saknar historia och så vidare.
Detta för dock med sig problem när vi talar om översättning, något som Barthes endast nämner i förbigående i sin uppsats (man uttrycker sig i princip genom att översätta till verbala tecken det som ens hjärna framkallar i sitt inre). För översättaren är den främmande texten ett faktum (men fortfarande inte Författarens återupplivande) som hon bearbetar med hjälp av sitt jag. Detta jag kan inte förbli opåverkat av Texten det ska analysera i sitt inre, utan - i Ricoeurs och Bachtins anda - måste ut i Texten för att senare återvända och producera det Jiří Levýs svenska översättare skulle kalla återuttryck (här kan vi som exempel ta Gunnel Vallquists Proustöversättningar om en författare och en författare som inte kan författa). Här kommer vi dock till slutet av diskussionen (som verkar cirkulär, fast med ett hack i kanten), och översättaren som Författare dör också samma död som vår första Författare, eftersom vi råkar ut för samma analytiska hermeneutiska problem som inför den sistnämnda, nämligen att den talande rösten går under i och med skrivandet av en text och att vi omöjligt kan veta vem som talar.
Dagens låt: Aztec Camera - Walk Out To Winter
