samizdat

En ännu ofullbordad tanke börjar växa fram under vårt kollektiv - tecknets upplösning, eller snarare: dekonstruktionen av betydelse. Eftersom moderna semiotiska metoder måste ta hänsyn till en ökande skara faktorer (ofta då under rubriken ground) vid betraktelsen av tecknets interpretant vore det logiskt att upplösa tecknets hegemoni och istället placera tecken som löst utspridda konstituenter (representamen) i fält av mening. Efter allt vad neurovetenskapen åstadkommit verkar det otroligt att inte ett tecken framkallar 10 andra vid varje användning. Istället borde vi då tala om fältet ett tecken framkallar; ordet människa framkallar såpass mycket på såpass kort tid att ett tecken knappast räcker till. Både olika representamen och dynamiska objekt torde flyta runt i det som kommit att kallas vår världsbild. Detta skulle också underlätta tolkningen av t.ex. Bakhtin och Ricoeur som båda såg vårt jag, det som möjliggör existensen av interpretanter, som något som existerar ute i världen och som formas som i en syntes tillbaka i den fysiska kroppen.

Mer om tecknet senare.