samizdat

Det verkar nu som om JD Salinger nu funnit sin alltför länge efterlängtade vila. Här på kollektivet har vi en princip som säger att inget får en att vilja skriva den perfekta texten – novell eller roman eller annat – som en genomläsning av Salingers bästa. Proust i all sin ära, men inget bidrar så mycket till den omedelbara skaparlusten som Salinger. Han är en av de få författare som har ett sätt att kapsla in läsarens samtid i en synkron bubbla att återkomma till vid varje omläsning. Genialiteten ligger i detaljerna man trots allt alltid missar och slutligen upptäcker, precis som man gjorde vid första lästillfället. Det vi alltid minns och som alltid finns närvarande är de briljanta kursiveringarna, som kan göra att man sätter sig i timmar och skriver dialoger med människor som kursiverar vart fjärde ord men vars strömformade konversation inte kommer nära genomtänktheten hos Salinger. Dialogkonsten är ett grovt underskattat kapitel i litteraturhistorien. Därför har vi nu beställt alla Salingerutgåvor och ska avnjuta dem med passande alkohol. Givetvis vore kanske en mogen flaska La Tâche perfekt för detta ändamål, men i brist på det rekommenderar vi valfri röd Bourgogne, varför inte en välluftad Volnay?

Som ni märker lider detta inlägg av dålig genomföring, oinspirerat flöde och brist på substans. Vi återupplivar vår inbyggda prosaiska nerv med Salingers samlade verk och del tre av På spaning efter den tid som flytt. Som ni märker hedrar vi också Salingers bortgång med att helt bortse från kursiveringsmöjligheten. Det är helt enkelt det minsta vi kan göra.