Åar
Så återgår vi som utlovat till diskussionen om det imploderade tecknet. Som i föregående utläggning vill vi påminna om vad man missar om man inte läser så mycket man kan; vi hade haft idéer om tecknet som inte går att nå i dess fullhet och inser att redan Charles Peirce (och alldeles säkerligen tidigare tänkare) implicit föreslagit något liknande detta, det vill säga om man läser mellan raderna. Till att börja med har vi det mycket talande citatet ur en av hans skrifter:
Detta illustrerar i mycket vid mån vad vi vill komma med denna diskussion, alltså att ett teckens "kärna" om man så vill aldrig kan nås eftersom det översätter sig själv såpass fort att vi inte hinner med (i stort sett går det lika fort som nervimpulser gör i hjärnan). Ur ett makroperspektiv är Proust ett bra exempel på detta; ett ord eller dess objekt framkallar antagligen någon slags "kärna" när vi direkt uppfattar det, men på grund av vad vi vet om världen blir den direkta definitionen suddig och blandas med definitionen av saker vi kanske endast efemärt kopplat ihop med objektet i fråga (alltså kanske man kan säga att vår hjärna på några millisekunder "skapar" lökens skal om man ska nämna Peirces berömda analogi).
Här kan vi med hjälp av Peirce återigen belysa vart vi vill komma: objektet kan inte hålla fast vid endast sin egen mening, oavsett dess teckens interpretant.
Om man tar hjälp av Colapietros obegränsade "framtid" blir det desto klarare. Detta påminner om vad som senare skulle utmynna i diskussionen om synkroni och diakroni. Alltså kan man kanske påstå att Peirces "pragmatiska maxim" tar hänsyn till tecknets synkrona vara. Detta kan dock endast vara en kompromiss för att kunna förklara fenomen såsom verklig översättning och för oss knappast närmare en full genomgång av tecknets funktion och existens (om än dock dess förenkling). Samtidigt leder detta vidare till en ytterligare motsättning, nämligen den mellan den "mentala" traditionen som gått från Descartes till Chomsky och den "behavioristiska". Det "mentala" tecknet är det som i vår diskussion ses som "imploderat" och det "behavioristiska", som leder ur Peirces pragmatism, är det vi faktiskt ser och kan arbeta med i till exempel "translation proper" som Jakobson uttryckte det. Detta pragmatiska tecken kan endast ses i samband med dess omgivande kultur, interpretantkedja och användande. Endast det mentala tecknet – det obegränsade i tid och rum, det imploderade – borde alltså kunna ge oss den djupaste vetskapen om tecknets innersta vara.
"Our words and other signs always
mean something more and even other than what we intend or comprehend,
to such an extent that we never know what we mean." (CP 5.506)
mean something more and even other than what we intend or comprehend,
to such an extent that we never know what we mean." (CP 5.506)
Detta illustrerar i mycket vid mån vad vi vill komma med denna diskussion, alltså att ett teckens "kärna" om man så vill aldrig kan nås eftersom det översätter sig själv såpass fort att vi inte hinner med (i stort sett går det lika fort som nervimpulser gör i hjärnan). Ur ett makroperspektiv är Proust ett bra exempel på detta; ett ord eller dess objekt framkallar antagligen någon slags "kärna" när vi direkt uppfattar det, men på grund av vad vi vet om världen blir den direkta definitionen suddig och blandas med definitionen av saker vi kanske endast efemärt kopplat ihop med objektet i fråga (alltså kanske man kan säga att vår hjärna på några millisekunder "skapar" lökens skal om man ska nämna Peirces berömda analogi).
"It would, certainly, in one sense be extravagant to say that we can
never tell what we are talking about; yet, in another sense, it is quite true."
(CP 3.419)
never tell what we are talking about; yet, in another sense, it is quite true."
(CP 3.419)
Här kan vi med hjälp av Peirce återigen belysa vart vi vill komma: objektet kan inte hålla fast vid endast sin egen mening, oavsett dess teckens interpretant.
"The rational meaning of a proposition lies in the future in the sense
that this meaning is what would be revealed to an indefinite community in
the indefinite future. To limit either the scope of this community or the expanse
of this time would be to imprison rational meaning in such a constricted
confinement that such meaning would wither and die." (Colapietro)
that this meaning is what would be revealed to an indefinite community in
the indefinite future. To limit either the scope of this community or the expanse
of this time would be to imprison rational meaning in such a constricted
confinement that such meaning would wither and die." (Colapietro)
"The essence of Reason is such that its being never can have been completely perfected. It always must
be in a state of incipiency, of growth" (CP 1.615)
be in a state of incipiency, of growth" (CP 1.615)
Om man tar hjälp av Colapietros obegränsade "framtid" blir det desto klarare. Detta påminner om vad som senare skulle utmynna i diskussionen om synkroni och diakroni. Alltså kan man kanske påstå att Peirces "pragmatiska maxim" tar hänsyn till tecknets synkrona vara. Detta kan dock endast vara en kompromiss för att kunna förklara fenomen såsom verklig översättning och för oss knappast närmare en full genomgång av tecknets funktion och existens (om än dock dess förenkling). Samtidigt leder detta vidare till en ytterligare motsättning, nämligen den mellan den "mentala" traditionen som gått från Descartes till Chomsky och den "behavioristiska". Det "mentala" tecknet är det som i vår diskussion ses som "imploderat" och det "behavioristiska", som leder ur Peirces pragmatism, är det vi faktiskt ser och kan arbeta med i till exempel "translation proper" som Jakobson uttryckte det. Detta pragmatiska tecken kan endast ses i samband med dess omgivande kultur, interpretantkedja och användande. Endast det mentala tecknet – det obegränsade i tid och rum, det imploderade – borde alltså kunna ge oss den djupaste vetskapen om tecknets innersta vara.
Kärna?
Kommentarer
Trackback
