Folie
Med risk för att fastna i samma mylla vi tog föregående diskussion från - om tecknets implosion - vill vi ta upp ytterligare en fråga som vi tänkt på länge, men som - på grund av vår oundvikliga ungdom - vi inte har kunnat få "bekräftelse" för förrän på senare tid. Det som föranledde detta var en lärare som med en verbal parentes, utan att blinka, antog att Författaren ("The Author") på sistone återupplivats från sin grav. Trots att det verkar vara ett väletablerat faktum att historien alltid motsäger sig själv och därmed aldrig kan få ett slut vill vi ändå säga att vi knappast kan ha nått dit än. Missupfattningar som råder hos den enade, moderna kritikerkåren skulle kunna vara ett bevis på detta.
För att få inspiration till en motdiskussion verkar den enda givna texten vara Barthes Death of the Author som, borde man tycka, begraver Författaren en gång för alla. Detta vill vi ta för givet. Barthes har också rätt i att Läsaren borde ta Författarens plats på piedestalen, men vi kan dock inte hålla med om hela hans analys. Det Barthes vill åstadkomma med depsykologiserandet av Läsaren är oklart och känns inte empiriskt accepterbart (hur banalt det än låter i sammanhanget). Dock vill vi inte säga att vi inte förstår hans resonemang; i våra ögon är det också en lingvistisk sanning att läsaren i sig saknar historia och så vidare.
Detta för dock med sig problem när vi talar om översättning, något som Barthes endast nämner i förbigående i sin uppsats (man uttrycker sig i princip genom att översätta till verbala tecken det som ens hjärna framkallar i sitt inre). För översättaren är den främmande texten ett faktum (men fortfarande inte Författarens återupplivande) som hon bearbetar med hjälp av sitt jag. Detta jag kan inte förbli opåverkat av Texten det ska analysera i sitt inre, utan - i Ricoeurs och Bachtins anda - måste ut i Texten för att senare återvända och producera det Jiří Levýs svenska översättare skulle kalla återuttryck (här kan vi som exempel ta Gunnel Vallquists Proustöversättningar om en författare och en författare som inte kan författa). Här kommer vi dock till slutet av diskussionen (som verkar cirkulär, fast med ett hack i kanten), och översättaren som Författare dör också samma död som vår första Författare, eftersom vi råkar ut för samma analytiska hermeneutiska problem som inför den sistnämnda, nämligen att den talande rösten går under i och med skrivandet av en text och att vi omöjligt kan veta vem som talar.
Dagens låt: Aztec Camera - Walk Out To Winter
För att få inspiration till en motdiskussion verkar den enda givna texten vara Barthes Death of the Author som, borde man tycka, begraver Författaren en gång för alla. Detta vill vi ta för givet. Barthes har också rätt i att Läsaren borde ta Författarens plats på piedestalen, men vi kan dock inte hålla med om hela hans analys. Det Barthes vill åstadkomma med depsykologiserandet av Läsaren är oklart och känns inte empiriskt accepterbart (hur banalt det än låter i sammanhanget). Dock vill vi inte säga att vi inte förstår hans resonemang; i våra ögon är det också en lingvistisk sanning att läsaren i sig saknar historia och så vidare.
Detta för dock med sig problem när vi talar om översättning, något som Barthes endast nämner i förbigående i sin uppsats (man uttrycker sig i princip genom att översätta till verbala tecken det som ens hjärna framkallar i sitt inre). För översättaren är den främmande texten ett faktum (men fortfarande inte Författarens återupplivande) som hon bearbetar med hjälp av sitt jag. Detta jag kan inte förbli opåverkat av Texten det ska analysera i sitt inre, utan - i Ricoeurs och Bachtins anda - måste ut i Texten för att senare återvända och producera det Jiří Levýs svenska översättare skulle kalla återuttryck (här kan vi som exempel ta Gunnel Vallquists Proustöversättningar om en författare och en författare som inte kan författa). Här kommer vi dock till slutet av diskussionen (som verkar cirkulär, fast med ett hack i kanten), och översättaren som Författare dör också samma död som vår första Författare, eftersom vi råkar ut för samma analytiska hermeneutiska problem som inför den sistnämnda, nämligen att den talande rösten går under i och med skrivandet av en text och att vi omöjligt kan veta vem som talar.
Dagens låt: Aztec Camera - Walk Out To Winter
Kommentarer
Trackback
